Jag är inte här längre
Innan jag helt slutar komma hit, packar ihop mina kategorier och osaltade gratänger så vill jag berätta om en insikt jag fick för en tid sedan. Jag skulle vilja säga att det kanske är den största jag någonsin haft - någonsin kommer att få? Old news, öppna dörrar för andra kanske. Helt livsavgörande för mig.
Detta är arenan för insikten:
Klockan 16.30 plockar Ensamma pappan upp mig vid min lokala konsumbutik. Jag har handlat veggobullar, krossade tomater, soltorkade tomater i olja, parmesanost och vitlök. Med i bilen sitter Ensamma pappans yngsta barn, Totten. På väg hem mot Ensamma pappans hus åker vi förbi fritids och plockar upp mina barn, Gluggen och Flinet. Hemma i huset väntar Pappis äldsta barn, Knollan, som själv cyklat från skolan.
Den Radikala mamman och Ensamma pappan lagar middag och pratar om dagen som varit. Om jobbet. Om nya löner och nya chefer. Barnen leker, springer ut och in genom huset, spelar på instrument, gömmer sig för varandra, skrattar och kvittrar, kinkar och ylar, knuffas och tröstar.
Middag. Sex personer kring bordet. Mycket spaghetti. Många veggobullar. Tomatig sås. Spill och drull. Många pratiga munnar. Först att bli klar börjar med läxan och snart sitter fyra barn mellan sex och tio år och gör läxor. Engelska, läsläxor, 10 ord i veckan, hemliga läxan, rita ditt hus, rita ditt namn, rimma på troll och blöja och får alla verkligen plats i soffan? Flytta på dig! Mamma, han sitter på min arm! Pappa, hennes hår kittlar i nääääsan! Lugn nu, och sluta och snart är det dags att borsta tänder och kika i gluggar och vicka på lösa mjölkisar.
Godnattsaga för de minsta två. En vill ha vädringsfönstret öppet, en vill ha det stängt och innan boken är slut snarkar båda två. De äldsta får sova i soffan, med fnittriga fnattriga huvuden ihop. Ensamma pappan plockar med disken. Radikala mamman kryper i säng och somnar. Lång dag bakom, lång dag framför.
Klockan ringer 06.15. Varma mamma- och pappakropparna näranära. Gos och snooze och en het, ivrigt glöpande snabbis som bryter morgontystnaden. Pappisen i duschen. Mammisen väcker barn. Pappisen gör frukost. Mammisen duschar. Sex personer runt frukostbordet. Knollan vill ha oboy i filen. Totten vill äta honung direkt från burken. Gluggen vill ha både juice och te. Flinet är knappt vaken. Radikala mamman och Ensamma pappan tittar på varandra då och då. Utbyter tysta bilder. Det kollektiva medvetandet är kvar uppe i sängen. En tunga leker med en bröstvårta, en hand runt en handled, ögonblicket då det mjuka fuktiga möter det hårda. En smörgås till? En banan i ryggsäcken? En clementin?
Knollan på cykeln till skolan. Totten, Gluggen, Flinet i baksätet medan Radikala mamman och Ensamma pappan skrapar rutorna på bilen. Är vi i tid? Är vi sena? Ta på dig vantarna om du fryser, Flinet!
Uppgång ett och två och barn som ska in på rätt avdelningar. Puss vännen, ha det så bra idag! Puss älskling, glöm inte lämna in läxan! Ja, jag hämtar er på fritids - senast halv fem. Puuuuuss!
Bilen åker till jobbet. En hastig kyss i garaget innan hissen tar den Radikala mamman och den Ensamma pappan upp till rätt våning. Innan vi kliver ut, trycker vi varandras händer, tittar på varandra nästan generat och säger: Tack.
Från den dagen har jag tittat på människor omkring mig med en ny blick. Jag har tittat nyfiket och undrat: Är du en av dem? De Lyckligt Lottade. Är du en av dem som har Vardag? Är du en av dem som finns här och nu?
Är du en av dem som vill att vardagen ska hända igen och igen och igen?
Jag är.
sms
Här kommer ett av de omkring 150 sms som jag har sparat hitills.
Vaknar till ljudet av hårt knatter mot rutorna och tänker återigen på din regnrock som hänger i min hall.
Födelsedagshyllning till Gluggen
Den finaste och mest efterlängtade ungen på jorden. Då var hon ett svartlockigt litet troll, med plutmun och långa ögonfransar. Idag är hon en långbent harkrank som ligger uppkrupen i soffan i nya morgonrocken och tåstrumpor.
Det är helt enkelt så förbannat bra att jag och Mina barns far slarvade runt och missade en kondom där strax efter årsskiftet 2001. Då gjorde vi den här makalösa lilla människan. Makalösa Gluggen som ännu inte riktigt bestämt sig om hon ska bli bagare eller statsminister när hon blir stor.
För evigt min vän
Nu är det gjort. Nu har jag och Långis slarvat färdigt i göra-slutandet, kommit till avslut och verkställt hejdået. Det blev ändå lite jobbigt när han nyligen fyllde år. Eftersom jag inte ville träffas så hängde jag en present på hans dörr. Jag kunde liksom inte med att låta bli att uppmärksamma hans födelsedag. Han skickade ett sms och tackade. Jag svarade med varsågod-och-hoppas-dagen-varit-bra.
So far. So good. Sedan kom det en sån där dag när jag fick två mycket glädjande besked. Först blev jag befordrad. Efter årsskiftet går jag från att vara ansvarig för min lilla fråga till att få större ansvar och mer befogenheter. Efter årsskiftet, elva månader efter att jag anställdes, blir jag jämbördig med min nuvarande chef. Facket säger: lägg löneanspråk i stil med hans lön. Och jag bara... alltså han har 8000 mer i månaden än jag. Och facket bara: Och?
Och så fick jag ett meddelande om att jag fått en potentiell köpare till min ömma moders hus. För att göra en romanlång historia kort, så har jag fullmakt att sälja hennes hus eftersom hon är sjuk. Och efter sju sorger och femton bedrövelser, mardrömshistorier om vattenskador och brist på försäkringar, kronofogden och psykvård så lyssnade jag av mitt mobilssvar. Mäklaren sa: Vi har ett bud - ett riktigt bra bud.
Och där stod jag, med två så jävla fina nyheter i mitt liv. Och då ringde jag Långis. Han som slitit vid min sida under min helvetessommar. Han som torkat tårar, torkat golv, grävt upp rabatter, burit tunga möbler, burit tunga Radikalis. Jag ringde och sa: Hej, jag bara måste ringa dig och berätta!
Han blev glad för min skull. Verkligen glad. Sa att jag är så värd detta. Och sedan kom hans saknad. Det är tomt. Det gör ont. Jag är borta nu. Först var han stark. Nu är han svagare. Senare på natten kom två sms. Ett som uttryckte hans ensamhet, ett som bad om ursäkt för det första sms:et. Jag svarade något kort i stil med att jag vet att det är jobbigt och att han finns på ett varmt ställe i mina tankar.
Och i natt kom ännu ett sms. 02.26: För evigt min vän.
Han önskar kanske något annat, men idag har jag inga problem med att låta bli att svara på det lockropet. Nu måste jag bara minnas att även goda nyheter måste hitta nya mottagare.
Häxkittel
Sällan har lusten att tala ut varit så stor. Jag vill skriva brev på brev på brev. Ringa. Gå dit. Jag vill knacka på den där jävla dörren igen och igen och igen. Jag vill slita upp den, skrika in i hans lägenhet, slå sönder saker, vränga glas i bordet och kasta igen hans ytterdörr så att vägarna bångnar.
Det är som att jag sitter hukad över en kittel, med ändan mot hettan. Där nere kokar alla saker jag är besviken över, alla drömmer som gick åt helvete, alla vackra ord och all längtan tillsammans med undanhållande av information, tolkningsföreträde och såren. De där jävla såren.
Jag trodde att vi skulle göra slut. Att jag skulle få sammanfatta min upplevelse av vad som gjorde gott, vad som gick snett, vad som var mitt och tacka för fint. Jag visste att det skulle svida. Men jag visste inte att jag skulle sitta här och känna mig så jävla dum. Jag trodde inte att han, den jag älskat så vansinnigt, så enkelt kunde väcka den där inre rösten som jag lagt så många år på att tysta.
Du duger inte. Du är betydelselös. Du räcker inte till. Du är ett värdelöst barn.
Radikalens svar:
Jag kan knappt hålla skulden från min kropp. Det som ekar och går runt-runt-runt är mest fraser som att du inte var så här innan du träffade mig, att när jag gick tog jag ifrån dig allt: mig själv, mina barn, din framtid. Du säger att det inte är så nu. Men ändå sitter jag kvar med en känsla av att du efterfrågat något överjordiskt.
Det är så långt avstånd mellan att få höra att jag är det bästa någon haft, att jag är älskad och viktig och sedan genom handling känna mig som att jag likväl inte förtjänade ärlighet och öppenhet. Det var ju det jag trodde att vi skulle bygga vår relation på."
Efter andra uppbrottet, Långis svar till Radikalen
Jag ville aldrig gå ut på en sådan not, aldrig någonsin skulle jag vilja befläcka ett minne av dig, som jag älskar mer än jag någonsin älskat.
Varje liten muskel i min kropp vill bara springa upp till din gata och hoppa ned i din säng. Kramas, kyssas och göra omtag på det där samtalet."
Bytet
Jag lämnade: En kasse öl, två par kalsonger, ett par strumpor, tre böcker, en nyckel och en massa arga ord och tårar. Kassen jag använde var den samma som sist varav två böcker legat kvar sedan förra ihoppackningen.
Jag fick: En kylbox, ett par slackerpants, en t-shirt, en flaska linsvätska, två linsburkar, en nyckel och ett förlåt som inte går att använda än. Allt förvarat i en kylbox egentligen tillhörande min ömma moder.
Saker som fortfarande är på vift: En bilnyckel, trygghet, tillit och onödigt mycket sårbarhet.
Den här gången ska allt bli annorlunda
Han kanske tyckte något annat, trodde på något annat, men för mig var illusionerna var lika långlivade som såpbubblor. Poff poff poff.
Saker gick sönder hela tiden. Dörrar gick i baklås. Lådorna tömdes på redskap. Och så började den formulera sig i mig igen, meningen som säger åt mig att det räcker. Det är färdigt. Du är klar. Gå nu.
"Jag går ut på perrongen. Ett tåg rusar förbi i snön och sedan en skärm utan avgående eller ankommande tåg."
Efter andra uppbrottet: brevet till Långis
"På riktigt.
Det är min känsla och upplevelse av vad vi hade, gjorde och skapade. För mig var det på riktigt. Alla ord jag har sagt till dig har varit på riktigt. Känslorna jag har haft har varit på riktigt. Min hand som strukit ditt huvud en miljon gånger har varit på riktigt. Drömmen omkring ett bröllop i Vegas var också på riktigt. Precis som när jag i tysthet legat på min kammare och prövat ditt efternamn. Du har inneburit något för mig som alltid varit på riktigt.
Jag har aldrig älskat någon så vanvettigt och explosionsartat som jag älskat och älskar dig.
Det var det jag ville säga till dig. Det var dit jag inte hann komma. För jag var inte förberedd på att jag var så jävla sårbar. Jag var inte beredd på att det skulle göra så här ont - på riktigt."
Ofärdig
Det var inte det. De tio åkbiljetterna som jag gav bort till Sharp har blivit tio obesvarade samtal.
Och igår ringde jag Ensamma pappan och sa som det är: Tack för den här tiden, men jag är inte redo för något mer. Jag är ledsen om jag sårat dig, men jag kan inte gå in i en ny relation innan jag vet om jag är färdig med mig gamla.
Om det går
Det är mycket att göra. Det är det. Men det är inte fullkomligt utmattande. Dels har jag bättre strategier nu än jag någonsin haft i mitt liv. Jag vilar, både på jobbet och hemma. Går och lägger mig i tid. Säger nej. Delegerar. Riktar om fokus när jag är ledig. Träffar folk. Pratar om annat än jobbet.
Just nu är Ensamma pappan på vift. Han har tagit ledigt från jobbigt och dragit norröver. Vi pratade en del om det där med att ses innan han åkte. Det där med att man tror att man måste ses extra mycket bara för att man inte kommer att kunna ses så mycket i den närmaste framtiden.
Vi kommer inte kunna ses på ett tag. Det är bortresan. Osynk med barnen. Den kommande jobbansträningen som innebär att jag inte kommer befinna mig på mitt kontor. Inte ens i stan. Och innan han åkte sågs vi inte heller så mycket. En stund i söndags. Majskolv. Barn i TV-soffa. Söndagssex. Och skedsovande.
Kanske ses vi på söndag igen. Om det går. Och det kunde fan inte varit bättre. Att inte kunna ses är en synnerligen god grogrund för att börja längta efter någon.
I say no
Den uråldriga gubbittrigheten hade tydligen planerat att landa här - mitt i bloggen - och hade kanske tänkt att ta med den radikalaste mamsingen ner i dyn. Här tänkte bitterheten placera sin fläskiga gubbröv och berätta än den ena och än den andra historien om alla misslyckade öppna relationer. För sånt vet gubbittrigheten så mycket om. Gubbväldet tänkte sig också att läxa upp den Radikala mamman och ha åsikter om hennes alkohol- och liggavanor. Kanske tänkte sig gubbsen också att det är dags att dra tillbaka myndigheten, arvsrätten, preventivmedel, fri abort och rösträtten. Och kvinnlig sexualitet, vad det för hokus pokus egentligen? Finns inte - ska inte synas!
Nej. Tröttsamma gubbar.
Det här är min blogg. Den radikala mammans blogg. Den enda bitterhet som jag hade tänkt placera på en central plats är min egen. Och hur gärna ni än vill tro att ni äger rätten att berätta för mig och för resten av världen hur relationer ska se ut, hur sex fungerar och vilka världen som är viktiga så är den här bloggen mitt tolkningsföreträde.
Och jag är - för att uttrycka mig milt - jävligt trött på att män ska berätta för mig hur mitt liv ska se ut. Nä, håll er till Vatikanen, underjorden, yttre rymden ni. Och för att citera en stor man: Skit på er!
En lördag
09.01: Kommer du snart eller?
Ilska komprimerad i smsformat. Mina barns far har anlänt till dagis. Städhelg. Och jag är inte där. Jag har förvisso meddelat att jag skulle på trettioårsfest - och därför möjligen kunde utebli. Men 09.01 är han framme och han är redan arg. Den radikala mamman är nämligen inte på plats. Hon ligger i sin säng i en bakochframvänd t-shirt utan trosor och är fortfarande full. Panikbajsar, dricker resorb och kommer fram till att det ändå var ganska bra att hon inte låg med den söta lilla 20-åringen som hon för en stund hade mellan tummen och pekfingret.
09.50: Gluggens röst i luren: Mamma kommer du och hämtar oss snart?
Mina barns far har helt resolut bestämt sig för att lämna barnen hemma och själv gå till dagis. Allt för att Den radikala mamman inte ska komma undan. Radikalen samtalar kort med Den nya bruden. De kommer fram till att Den nya bruden ska köra ner kottarna till dagis. Radikalen kan nämligen inte ta sig ur sängen. Minnesregistret visar ett bildspel av ett par väl valda kort ur arkivet. Radikalen blandar drinkar. Radikalen gör fula miner. Radikalen tafsar födelsedagsbarnet, Mr Sharp, på kuken. Radikalen tar med sig två män (förlåt, en man och en spädgris) hem på efterfest.
10.05: Den radikala mamman ringer Mina barns far: Ehm, jag är lite bakis. Kommer snart.
Spritsmak i munnen. Spritlukt i näsan. Spritsvettig hud.
11.00 Den radikala mamman ringer Mina barns far: Nej, det här går inte. Jag är för bakis. Kan inte stå på benen.
Då kommer det: utbrottet. Mina barns far säger: Blablabla, är det så jävla smart att supa sig apfull när man ska upp och städa? Blablabla, jag visste att det skulle bli såhär. Blablabla, någon måste ju säga till dig på skarpen.
Radikalen frågar: När blev du min pappa? Vadå, trettioårsfest vs dagisstädning - vad trodde du själv att jag skulle gå all in på? Jag behöver ingen som säger till mig på skarpen. Jag är vuxen. Och jag har väl för fan i helvetets alla eldstader skött mitt dagisuppdrag exemplariskt tidigare.
14.38: Radikalen kryper ur sängen. Konstaterar att läget är stabilt. Ringer Sharp och frågar om det är dags för bakismat. Det är det.
15.40: Uteservering. Sol. Glajjor. Tre glas cola. Pizza med klet. Sharp tackar för presenten, ler ett leende som får ena ögonbrynet att sticka upp ovanför solbrillskanten: Jag såg inte att ditt nummer stod på paketet förrän imorse. Vad betyder det?
Och Radikalen svarar: Att det finns tio potentiella åkbiljetter i paketet.
Fast forward
I min väska ligger en present: ett paket kondomer med mitt mobilnummer skrivet på.
