gynaikeion

Ensamma pappan och den Radikala mamman vill flytta ihop. Bli en enda stor familj istället för två små. Dela vardag. Hjälpas åt. Kunna vara "hemma" alla samtidigt istället för att åka fram och tillbaka. Först var beslutet lite stort och svävande. Vad betyder det? Varför vill vi det? Vad tycker folk? Vad känner jag? Kan det vara förhastat, dumt, naivt, ogenomtänkt? Är vi hastiga och lustiga?

Jag har aldrig velat flytta ihop i någon annan relation än den jag hade med Mina barns far. Och vi flyttade ihop av den enkla anledningen att vi väntade barn. Sedan vårt isärflyttande 2006 har jag bott i mitt Palats. Jag har trivts här, haft rum för mig själv och mina barn. Jag har inte varit missnöjd med min trea i stan, men jag har alltid haft drömmen levande:

"... drömmen om huset med den blåa dörren. Lantluften, stora gröna öppna ytor för barnen att springa på. Äppelträden. Växthuset. Och morotslandet. När jag mår som sämst eller känner mig borttappad i livet så beger jag mig ofta till min drömkapsel. Då sitter jag och dricker kaffe på farstutrappen. Då röker jag pipa med körsbärstobak framför den öppna spisen. Då står jag på knä och gallrar i landet. Då hugger jag ved. Då bygger jag ett hönshus. Ofta sitter jag i mitt eget lilla rum i ladugårdslängan. Det vinterbonade rummet med en vy - ibland över vatten, ibland skog och ibland över fält och gärden. Jag går in i mitt inre rum, blickar ut genom fönstret och känner att jag har precis allt som jag behöver. Lugn. Tystnad. Tryggheten centrerad."

Min dröm har varit min dröm. Den har varit överlevnad. Den har varit en mental frizon. Och när jag började jobba och tjäna pengar för ett år sedan kände jag att den faktiskt blev mer konkret. Och så träffade jag den Ensamma pappan. Flytta ihop. En ensam pappa och en radikal mamma. Knollan och Totten. Gluggen och Flinet. Bilda ny familj. Bygga ett gemensamt hemma-begrepp.

Någon sa: börja med en lägenhet. Men det finns inga hyreslägenheter i stan som har så många rum. Någon sa: en av er kan köpa, en av er kan hyra av den andra. Men jag ville äga. Jag ville dela. Jag ville skapa något gemensamt utan en massa tveksamma garderingar.

Så vi häckade på hemnet. Lade till applikationen i våra iphones. Skrev listor på önskemål och krav. Gjorde kalkyler. Besökte banken. Fick lånelöfte. Åkte på visningar. Hus som var fina på bilderna såg förjävliga ut på plats. Fina hus hade för få rum. Det osade vattenskador och skilsmässa. Ett tag tänkte vi bygga eget. Köpa tomt, bygga energismart. Kanske till och med bygga hus i växthus. Drömmen blev stor s t ö r r e STÖRST.

Så då började vi om. Varför vill vi flytta ihop: för att få en fin vardag. Vad behöver vi för det: ett hus som saknar renoveringsbehov, som har ytor, som har rum för alla barn och vuxna, som ligger inte allt för långt från stan.

Då hittade vi ett hus som vi bortsett från på hemnet. Ett hus som man liksom bara scrollar förbi. Är det ett hus eller en klick häftmassa liksom. Två moderna funkisdiggare missar så lätt ett hus i mexitegel. Vi åkte på båda visningarna. Först med två barn, sedan med fyra barn. Barnen åt rollo-kola och kivades om vem som skulle ha vilket rum. Vi gick runt, ställde frågor, sneglade på varandra, trängdes med trettio andra. Sedan hade vi familjeråd. Förutom tapeter och färger så var alla överens. Det var ett bra hus. När jag klev in i hallen kände jag kärlek i väggarna. Jag fick känslan som jag hade när jag kom hem till min farmor och farfar. Det luktade trygghet. Och mitt efternamn stod redan på dörren.

Därför gav vi oss in i en budgivning. Det tog två dagar innan vi fick tre andra att lägga sig. När mäklaren ringde och sa att huset var vårt så var jag nära att kräkas i papperskorgen.

Igår träffade vi säljarna och skrev på köpekontraktet. Säljarna, ett par i 75-årsåldern, gladdes över att det hus som varit deras i 42 år åter ska befolkas av barn. "Det ska bo barn i det här huset", sa gumman. "Kom snart och ta med er alla barnen", sa gubben.

Så nu har vi köpt hus, Pappis och jag. Ett hus med rum för alla. Gillestuga och bastu. Inglasat uterum och trädgårdsland. Varmgarage och kallgarage. Snickarverkstad och tvättstuga. Tre toaletter. Balkong. Gräsmattor som alla barn och vuxna kan springa omkring på. Nära till mataffär och busshållplats. Staketet ska gubben måla om så att det är nymålat tills vi flyttar in. Och till våren är vi välkomna att komma och sätta det vi vill ha i vårt lande. Gubben ska köpa ved så att det räcker till jul. Gumman sa att frysboxen gärna kan bli vår.

Det här är ett stort beslut som sitter i hela kroppen. Jag har mått illa, varit yr och gråtit. Men jag är inte rädd. Jag vill det här. Jag törs bygga familj och hem med en människa som jag älskar. Jag törs tro på att det här är en av de viktigaste besluten jag har tagit i mitt liv...

... och symboliskt nog så finns det en blå dörr.

Njuta!